skriva.
ja det är långt osv, behövs inte läsas, jag behövde skriva av mig!
jag känner för att bara skriva, skriva av mig.
men jagvet inte vad jag ska skriva eller vart jag ska börja.
men just nu har jag precis gråtit, känns konstigt att skriva ut men det är sant, för även om jag har slutat har jag fortfarande inte släppt handbollen, det är så sjukt jobbigt!
har spelat det så länge jag kan minnas och det har alltid tagit störst plats i mitt liv, det har alltid funnits där, lyckan och kärleken på handbollsplanen är obeskrivlig, verkligen, det finns inget bättre!
att allt det där är borta känns bara konstigt, och att de är mitt egna val är ännu konstigare.
men även fast handboll alltid kommer betyda något enormt för mig & jag kommer aldrig tappa intresset osv så har glöden att orka fortsätta försvunnit i samma takt som vårat lag har tinat bort, på bara några dagar gick vi från en trupp på 22 spelare till 10. det gick så fort. allting rasade inuti mig. viljan bara rann ur mig, det är även en anleding till att det är så jobbigt, att även om valet att sluta var helt mitt, var inte det mitt val att det skulle bli såhär.
jag har även varit omringad av så underbara människor, och hur många har jag inte lärt känna tack vare handbollen, i laget, i andra lag, på cuper osv, kommer sakna cuper ... känslan av att bo obekvämt på en luftmadrass på en halvröten skola med en herrans massa andra lag, det är tro det eller ej kärlek!
när vårat lag var som bäst, både spelmässigt och sammanhållningen, från 08 till 09, vi hade det så bra, vad hände. Spanien 08 och danmark 09 är resor som jag alltid kommer bära med mig och tänka på när jag tittar tillbaka!
vem vet, kanske en dag att jag börjar spela igen, att kärleken till sporten tar över helt, eller så gör den inte det.
jag tror på ödet, och isåfall är det såhär det ska bli, det händer av en anleding, men det finns även en anledning till varför jag började när Johannas mamma föreslog handboll till oss som små, glada sjuåringar. det har format mitt liv och mig till den jag är idag.
detta känns jättelöjligt att skriva, för det är bara handboll? men det är så känsligt för mig endå. det bara är så.
när jag vill försöka strunta i dig, hör du av dig. nu när jag behöver dig, finns du inte där. du verkar inte förstå.
jag känner för att bara skriva, skriva av mig.
men jagvet inte vad jag ska skriva eller vart jag ska börja.
men just nu har jag precis gråtit, känns konstigt att skriva ut men det är sant, för även om jag har slutat har jag fortfarande inte släppt handbollen, det är så sjukt jobbigt!
har spelat det så länge jag kan minnas och det har alltid tagit störst plats i mitt liv, det har alltid funnits där, lyckan och kärleken på handbollsplanen är obeskrivlig, verkligen, det finns inget bättre!
att allt det där är borta känns bara konstigt, och att de är mitt egna val är ännu konstigare.
men även fast handboll alltid kommer betyda något enormt för mig & jag kommer aldrig tappa intresset osv så har glöden att orka fortsätta försvunnit i samma takt som vårat lag har tinat bort, på bara några dagar gick vi från en trupp på 22 spelare till 10. det gick så fort. allting rasade inuti mig. viljan bara rann ur mig, det är även en anleding till att det är så jobbigt, att även om valet att sluta var helt mitt, var inte det mitt val att det skulle bli såhär.
jag har även varit omringad av så underbara människor, och hur många har jag inte lärt känna tack vare handbollen, i laget, i andra lag, på cuper osv, kommer sakna cuper ... känslan av att bo obekvämt på en luftmadrass på en halvröten skola med en herrans massa andra lag, det är tro det eller ej kärlek!
när vårat lag var som bäst, både spelmässigt och sammanhållningen, från 08 till 09, vi hade det så bra, vad hände. Spanien 08 och danmark 09 är resor som jag alltid kommer bära med mig och tänka på när jag tittar tillbaka!
vem vet, kanske en dag att jag börjar spela igen, att kärleken till sporten tar över helt, eller så gör den inte det.
jag tror på ödet, och isåfall är det såhär det ska bli, det händer av en anleding, men det finns även en anledning till varför jag började när Johannas mamma föreslog handboll till oss som små, glada sjuåringar. det har format mitt liv och mig till den jag är idag.
detta känns jättelöjligt att skriva, för det är bara handboll? men det är så känsligt för mig endå. det bara är så.
när jag vill försöka strunta i dig, hör du av dig. nu när jag behöver dig, finns du inte där. du verkar inte förstå.
Kommentarer
Trackback
